head for perfection to get love and affection
att man alltid ska vara det. perfekt.
alla kämpar ju alltid för att räcka upp till idealen och passa in, eller ännu hellre, vara ännu bättre. frågan är ju vad idealen egentligen är. när räcker man till?
eftersom jag inte går runt till alla jag träffar på och frågar " är jag lagom smal eller krävs det mer?" så vet jag ju egentligen inte hur lagom är för många och gör därför precis som så många andra: utgår ifrån modeller. man brukar ju försöka tycka att man är above sådant samhällstryck men jag måste ändå erkänna att jag gör precis det här: ser en supersnygg modell nånstans och tänker "sådär måste jag se ut för att bli accepterad". typ. man måste inte tänka så medvetet men man blir enormt påverkad i alla fall.
"men kom igen vadå accepterad" tänker nog alla som orkar läsa det här. och jag tänker likadant, jag menar wtf, som att nån bryr sig om hur mycket man väger eller så, det är ju insidan som räknas. men det känns ju så automatiskt, om man själv tänker ofta på det. och ju mer man tänker på det desto mer tror man på det.
man skulle helt enkelt må så mycket bättre: mer självsäker och utåtriktad för att man då går runt och tänker " nu är jag steget närmare perfektion". och slippa all den jävla bortkastade tiden hela tiden som man ägnar åt att fundera, vara osäker, duger jag?. så töntigt egentligen men det är ju så här för så himla många ändå, speciellt ungdomar.
att gå runt och klaga på sitt utseende är inte heller bara för att få responsen " men neeeeeeje gumman due ju skiitsnygg!" utan det är egentligen mer som en osäker fråga "ser jag acceptabel ut?" för att man antagligen står där hemma framför sin spegel och ställer sig den frågan varje gång.
allting vore så mycket enklare om alla bara slutade bry sig och chillade järnet istället!
okej så det här var väldigt osammanhängande och ganska poänglöst, (och väldigt wannabe bloggare) men jag ville bara skriva av mig nånstans. låter pinsamt fjolligt och utseendefixerat det här, men ärligt talat, hur mycket man än försöker bortförklara det, visst handlar nästan allting i den här jävla världen om det yttre? eller...
nu blev jag jävligt sugen på chips.
alla kämpar ju alltid för att räcka upp till idealen och passa in, eller ännu hellre, vara ännu bättre. frågan är ju vad idealen egentligen är. när räcker man till?
eftersom jag inte går runt till alla jag träffar på och frågar " är jag lagom smal eller krävs det mer?" så vet jag ju egentligen inte hur lagom är för många och gör därför precis som så många andra: utgår ifrån modeller. man brukar ju försöka tycka att man är above sådant samhällstryck men jag måste ändå erkänna att jag gör precis det här: ser en supersnygg modell nånstans och tänker "sådär måste jag se ut för att bli accepterad". typ. man måste inte tänka så medvetet men man blir enormt påverkad i alla fall.
"men kom igen vadå accepterad" tänker nog alla som orkar läsa det här. och jag tänker likadant, jag menar wtf, som att nån bryr sig om hur mycket man väger eller så, det är ju insidan som räknas. men det känns ju så automatiskt, om man själv tänker ofta på det. och ju mer man tänker på det desto mer tror man på det.
man skulle helt enkelt må så mycket bättre: mer självsäker och utåtriktad för att man då går runt och tänker " nu är jag steget närmare perfektion". och slippa all den jävla bortkastade tiden hela tiden som man ägnar åt att fundera, vara osäker, duger jag?. så töntigt egentligen men det är ju så här för så himla många ändå, speciellt ungdomar.
att gå runt och klaga på sitt utseende är inte heller bara för att få responsen " men neeeeeeje gumman due ju skiitsnygg!" utan det är egentligen mer som en osäker fråga "ser jag acceptabel ut?" för att man antagligen står där hemma framför sin spegel och ställer sig den frågan varje gång.
allting vore så mycket enklare om alla bara slutade bry sig och chillade järnet istället!
okej så det här var väldigt osammanhängande och ganska poänglöst, (och väldigt wannabe bloggare) men jag ville bara skriva av mig nånstans. låter pinsamt fjolligt och utseendefixerat det här, men ärligt talat, hur mycket man än försöker bortförklara det, visst handlar nästan allting i den här jävla världen om det yttre? eller...
nu blev jag jävligt sugen på chips.
Kommentarer
Trackback
